Rasstandard

Nedan hittar du rasstandard för både Landseer och Parson Russell Terrier.

LANDSEER

HELHETSINTRYCK: Landseer skall ge intryck att vara en stark kraftig och harmoniskt byggd hund.
Den är, speciellt gäller detta hanhunden, mer högbent än newfoundlandshunden.
HUVUD: Huvudet skall vara brett och massivt med välutvecklad nackknöl.
Stopet
skall vara tydligt, men inte så markerat och så brant som hos sankt bernhardshunden.
Noslängden:
är lika med nosdjupet framför stopet.
Läpparna:
skall vara torra.
Överläppen:
skall lätt täcka den undre.
Läpparna:
skall vara så strama som möjligt.
Huvudets kontur
skall vara tydligt markerad, ge ett ädelt intryck, och ha måttligt utvecklade kinder,
som gradvis övergår i nospartiet.
Nosspegel och läppar
skall vara svartpigmenterade.
Huden på huvudet:
skall vara utan rynkor med kort, fint hår.
ÖGON: Ögonen skall vara medelstora, måttligt djupt liggande.
Färgen skall vara:
brun till mörkbrun. ljusbruna ögon kan tolereras.
Uttrycket:
skall vara vänligt.
Ögonlocksränderna:
skall vara mandelformade, bindhinnan får inte synas.
ÖRON: Öronen skall vara medelstora, trekantiga. Vikta över ögonen skall de nå fram till den inre ögonvrån.
Öronspetsen:
skall vara något rundad.
Öronen:
skall vara högt ansatta på hjässan, men inte för brett isär. De skall ligga slätt mot sidorna och vara täckta med fint, kort hår.
Längre fransar endast vid bakre öronfästet.
BETT: Komplett och regelbundet saxbett.
HALS: Halsen är i tvärsnitt inte helt rund utan lätt äggformad. Den skall vara muskulös och med bred nacke.
Hos en proportionerligt byggd hund bör halsens längd från bakhuvudet till manken
vara 3/4 till 4/5 av huvudets längd från bakhuvudet till nosspetsen.
Överflödigt halsskinn eller dröglapp är inte önskvärt.
KROPP: Kroppslängden, mätt från manken till svansansättningen, skall vara ungefär 2 x huvudets längd.
Ryggen skall vara plan och rak, från skulderpartiet till korset. Mellan mycket muskulösa skuldror skall bröstkorgen vara djup och bred med kraftigt välvda revben.
Buken endast obetydligt uppdragen. Mellan buken och det muskulösa ländpartiet skall finnas en tydligt markerad midja. Såväl framifrån som från sidan sett skall korset vara muskulöst och vackert avrundat.
FRAM- OCH BAKBEN:
Frambenen skall vara:
absolut raka, med kraftig benstomme, välvinklade och muskelfyllda.
Armbågarna skall ligga:
ganska högt och ligga väl an mot bröstkorgens djupaste del.
Benens baksidor: 
ner till sporren har lätta fransar.
Bakbenen:
skall vara kraftiga.
Hela bakpartiet:
skall vara kraftigt.
Bakbenen:
måste röra sig fritt, ha kraftig benstomme och vara muskelfyllda,
så att i synnerhet lårpartiet blir brett utvecklat.
Bakbenen skall ha måttligt med fransar.
TASSAR:
Tassarna skall vara stora och väl slutna (s k kattfot).
Tårna skall vara förenade genom kraftig simhud, som når ganska långt ut mot tåspetsarna.
SVANS:

Svansen skall vara kraftig och på sin höjd nå något nedanför hasleden. Den skall vara tät och buskigt behårad, men utan fana.
Då hunden står stilla och inte är upphetsad skall svansen bäras hängande, eventuellt med svansspetsen något böjd.
Då hunden är i rörelse får svansen bäras rakt utsträckt med svansspetsen något uppåtböjd. Svans med krok eller svans buren över ryggen kan inte accepteras.
RÖRELSER: Rörelserna är snabba och vägvinnande.
PÄLS: Pälsen skall, så när som på huvudet, vara lång, slät och åtliggande, kännas fin vid beröring,
alltid med underull, som dock inte skall vara så tjock som hos den svarta newfoundlandshunden. Lätt vågigt täckhår på rygg och ländparti är inte önskvärt.
FÄRG: Pälsens grundfärg är rent vit med ojämna svarta fläckar på kropp och kors. Hals, förbröst, buk, ben och svans måste vara vita.
Huvudet är svart. Som avelsmål gäller ett vitt nosparti med en vit, symmetrisk, inte för bred, genomgående bläs. Ytterligare förekommande sotiga fläckar i den vita grundfärgen är inget fel, men är inte önskvärda.
MANKHÖJ: Hanhund i genomsnitt mellan 72-80 cm. Tik i genomsnitt mellan 67-72 cm. En mindre avvikelse över eller under angiven mankhöjd tolereras.
FEL: Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till hundens förtjänster,
helhetsintryck och konstitution.

Historia


Landseer historia & fakta

Landseer historia Landseer hör idag till de mycket sällsynta och dessvärre okända hundraser, men så har det inte alltid varit.
För ungefär 200 år sedan kom de första exemplaren av dessa mäktiga, svartvita hundar till Europa från New Foundland.
Fiskare från England och Frankrike som under sommaren uppsökte de rika fiskeställen vid New Foundland,
stötte på dessa hundar på ön.
På grund av hundarnas tilltalande yttre tog de ibland, och efterhand allt oftare, med några hem.

Hundarna såldes som New Foundlands hundar.
Särskilt i fiskehamnarna Pool och Bristol där skeppen kom i hamn från New Foundland.
De blev mycket populära hos folket eftersom de var så enastående trevliga hundar.
Deras goda rykte bredde ut sig så mycket att de inte hann med att skaffa nya hundar eftersom efterfrågan var så stor.
Naturligtvis blev följderna att alltför många hundar blev hittagna,
och de stora svartvita hundarna dog ut i sitt hemland i början av förra seklet.

I England blomstrade rasen däremot upp på grund av ett raffinerat uppfödararbete som höll på till mitten av 1800-talet
och överträffade alla hundraser som dittills var kända i Europa, i fråga om storlek, framtoning och älskvärdhet.
Det var också de här svartvita första ”New Foundländare” som gjorde denna ras så berömd.
Snart fanns den på så gott som alla större lantställen i England.
Kända personligheter på denna tid lät sig porträtteras tillsammans med sina ”New Foundlandshundar”.
Många beställde och lät avbilda sina hundar hos de mest kända djurmålarna på den tiden.
De bilderna av rasen visar oss idag på vilken hög uppfödarnivå rasen befann sig i början av förra århundradet,
och man frågar sig ovillkorligen hur den förädling av rasen kunde nås på så relativt kort tid.
Dessvärre kan man inte hitta något svar eftersom man inte hade stamtavlor på den tiden.

Ganska snabbt spred sig ryktet om ”New Foundlandshunden” också över Englands gränser.
Mycket på grund av att det var en beröm målare som porträtterade denna hund.
Målaren var Sir Edwin Landseer, som 1837 målade det berömda ”En värdefull medlem av livräddarsällskapet”
och därmed utlöste en Landseerboom!
Det var av målaren som rasen fick sitt namn: Landseer.
Under detta namn känner vi dessa svartvita, slanka, högbenta hundar än i dag.

Parson Russell Terrierns Rasstandard

 

Hemland: England | NKU-klassifikation Grupp E | FCI-klassifikation: Grupp III (Terrier) | Sektion I Bruksprov

Bakgrund/Ändamål:
Parson Russell Terrierns grundare, kyrkoherden John (Jack) Russell, föddes 1795 i Darthmouth, Devon. Han tjänstgjorde större delen av sitt liv som präst i Swynbridge, Devon. Som erfaren hästkarl och jägare blev han lidelsefullt engagerad i uppfödningen av terrier. När The Kennel Club bildades 1873 blev han en av dess första medlemmar. Han dog 1883 vid 87 års ålder. Under studietiden i Oxford köpte han sin första terrier, en vit strävhårig tik, vars huvudteckning står nära dagens standard.
Mr Russell arbetade med korsning av olika arbetande terrier, både en- och flerfärgade. Hans mål var hela tiden att förbättra jaktegenskaperna utan att i särskilt hög grad fästa vikt vid någon enhetlig rastyp. Traditionen att korsa olika terriertyper fortsatte länge. Han gjorde också korsningsförsök med andra raser men avkomman överensstämde inte med den ursprungliga Jack Russell-typen. Dessa försök blev därför en besvikelse och övergavs.
Från slutet av andra världskriget ökade varianter av rasen i popularitet på kontinenten särskilt bland jägare och hästfolk. 1983 reformerades the Parson Jack Russell Terrier club i England och påbörjade det stora arbetet med att få rasen godkänd av Engelska Kennelklubben. 1989 erkändes så rasen av The Kennel Club och en interimsstandard för rasen publicerades. 1990 upptogs rasen på FCI´s provisoriska lista och 1993 bildades Svenska Parson Jack Russell Terrier klubben.

Rasens egenskaper och mentalitet:
En Parson Russell Terrier är:
Mycket läraktig – lär sig “dåliga” saker lika fort som “bra”
Livlig och lekfull – hitta på hyss när man har tråkigt är “det vanliga”
Lugn och vänlig – efter ett tillfredställande motions/tränings/jaktpass med husse/matte, är soffan med kel mysigt
Självständig – i jakt ovan jord är den en kortdrivare och söker ut över stora ytor. Under jord sköter den det mesta själv men vill gärna ha ägaren “med sig”
Vaktar gärna hemmet och bytet, kräver vänlig men fast hand
Parson Russel ÄR en Terrier, och kan visa ett häftigt temperament när det verkligen behövs, men är däremellan helt balanserad
Att fundera över innan du skaffar dig en Parson.

Har du tillräckligt med tid för den?
Är du intresserad av långa skogspromenader och lydnadskurser?
Vill du ha en hund som aktivt vill dela ditt liv nästan jämt?
Vill du ha en hund som gärna ger sig iväg på utflykter själv i skogen?
Vill du ha en hund som i vissa fall tror den är “Störst, Bäst & Vackrast”?
En Parson Russell Terrier är en underbar kamrat men kräver en fast, konsekvent, positiv uppfostran för att utvecklas till den underbara hund den är född till.

Vardagslivet med rasen
En rätt uppfostrad och aktiverad Parson har inga problem med att vara
ensam hemma, dock inte hela dagar. Vardagsmotionen bör sammanlagt
innehålla ca 2 timmar promenader innehållande varierande terräng. Lös i
skogen mm. En Parson orkar i stort sett hur mycket som helst och följer
gärna med cykeln, när du simmar, rider, joggar, ja allt. Lämpliga
aktiviteter är jakt, både ovan och under jord, agility, lydnad, spår mm.
En Parson älskar att arbeta och är pigg på det mesta.
En Parson mår som bäst när den aktiveras regelbundet och med variation.
Den är ständigt pigg på att leta efter sork, möss och dylikt, detta gör
att den håller reda på varje hålighet i sin närmiljö. Dess luktsinne är
mycket bra och den känner direkt om det finns en mus någonstans, en
Parson i stallet gör mycket nytta som råtthund. Parson Russell Terriern är en ras som ÄLSKAR att vara med där det händer
saker, på jobbet, i bilen, följa med till bekanta, på evenemang o.s.v.
Rasens motto är “ALLTID REDO”. Ett flertal av rasen används som
terapihundar på olika institutioner runt om i Sverige.

I England är rasen förekommande som “Hearing dogs for Deaf people” som
hjälp i vardagsbestyren för döva människor, vilket passar som hand i
handsken då den är så uppmärksam. Det går också lätt att lära den
teckenkommandon.
En Parson är mästare på att avläsa sinnesstämningar och kroppsspråk. Den
har därför svårt att förstå och acceptera hundar som har svårt att visa
tydliga signaler, exempelvis plattnosiga raser eller mycket pälsade
raser med svårigheter att visa uttryck. Introducera den unga valpen för
olika raser, detsamma gäller människor med olika handikapp som rör och
beter sig annorlunda.
Rasens vård och skötsel
Rasen föder blandkullar när det gäller hårlag. Släthår, Broken &
Strävhår. För att bibehålla ett hårlag som är skyddande i snårig
undervegetation och ger ett vädertåligt skydd i all väderlek så parar
man mellan hårlagen för att få en bra “working coat”. En Parson kan bada
ute mitt i vinterkylan utan att bli våt nere i skinnet om den har rätt
typ av päls, därför ska den också vara behårad på magen och insidan av
låren.
Broken och strävhår kräver trimning och man “rycker” pälsen. För att
behålla en bra pälskondition bör den ryckas 2-3 gånger per år, för
utställning avsevärt oftare. Rasen är inte svårtrimmad, så om du är
intresserad erbjuder rasklubben kurser. Då rasen inte figurtrimmas kan
man lätt klara av vardagstrimningen själv, efter en introduktionskurs.
Lämnar du in den på Triminstitut varierar kostnaden mellan 300-1000
kronor.
Schampobad 2-3 gånger per år.
Då Parson är överallt och nosar och gräver så bör man regelbundet hålla efter så att den inte får ohyra.
Matkostnaden per månad är ca 200-500 kronor beroende på vilket foder du väljer.
En Parson som får vara frisk lever länge. 12-15 år är inte ovanligt.
Kloklippning och tandvård (tandstensskrapning) är viktigt.

Helhetsintryck: Parson Russell Terrier är en terrier avsedd för arbete, aktiv och
smidig, byggd för snabbhet och uthållighet. Huvudsakligen en praktiskt
arbetande grythund med kapacitet och byggnad för grytjakt och jakt
tillsammans med drivande hundar. Till temperamentet är den självsäker
och vänlig.

Huvud: Hjässan skall vara flat, huvudet skall vara måttligt brett och gradvis avsmalna mot ögonen.


Stop
: Stopet skall vara obetydligt markerat. Avståndet från nosspets till
stop skall vara något kortare än avståndet från stop till nackknöl.

Nosparti: Nosspegeln skall vara svart.

Ögon: Ögonen skall vara mandelformade, ganska djupt liggande, mörka till färgen med vaket uttryck

Öron: Öronen skall vara små och V-formade, hänga framåt tätt intill huvudet. Örats veck får inte synas över hjässan.

Bett: Starka muskulösa käkar med perfekt, regelbundet och komplett saxbett.

Hals: Halsen skall vara torr, muskulös, ha god längd och gradvis breddas mot skuldrorna.

Kropp: Kroppen skall vara proportionerlig, avståndet från manke till svansrot
lika med avståndet från manken till marken (hunden skall ha större längd
än höjd).

Bröst: Bröstkorgen skall vara måttligt djup. Man skall med medelstora händer kunna gripa om bröstkorgen bakom skuldrorna.

Rygg: Ryggen skall vara stark och plan och ländpartiet skall vara lätt välvt.

Svans: Svansen skall vara kraftig, rak och högt ansatt. Kuperad i proportion
till kroppen, dock lång nog att utgöra ett gott tilltaget handtag. From
1989-01-01 är svanskupering förbjuden i Sverige.

Framben: Skuldrorna skall vara långa, sluttande och väl tillbakalagda; markerade
vid manken. Frambenen skall vara starka, absolut raka; lederna varken
inåt- eller utåtvridna. Armbågarna skall ligga tätt intill kroppen med
fria rörelser.

Framtassar: Tassarna skall vara väl slutna med fasta trampdynor; varken inåt- eller utåtvridna.

Bakben: Bakbenen skall vara starka och muskulösa med välvinklade knä- och
hasleder. Hasorna skall vara korta och parallella med bra påskjut.

Baktassar: Baktassar som framtassar.

Rörelser: Rörelserna skall vara fria, livliga och väl koordinerade; både fram- och bakbensrörelser raka.

Hud: Huden skall vara tjock och lös.

Päls: Naturligt hård, åliggande och tät, antingen sträv- eller släthårig. Kroppens undersida och buk behårad.

Färg: Enfärgat vit eller vit med tan, citrongula eller svarta tecken, eller
kombination av dessa färger, huvudsakligen begränsade till huvud eller
svansrot.

Mankhöjd: Hanhund idealhöjd 35 cm, för tik 33 cm. Under obestämd tid framöver bör
mankhöjden för hanhund och tik ej understiga 26 cm. Hundar som saknar
idealhöjd skall ej straffas för detta och de tillåts att användas i avel
utan inskränkningar.

Fel: Varje avvikelse från standarden är fel och felets art skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

Testiklar: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.


Källa: Svenska Parson Russell Terrier Klubben